En småländsk värmlänning i skrivarvärlden

Här kan du följa mig i mitt skrivande och intressanta människor jag möter på vägen

Uppföljningsintervju med Freke Räihä

Vi är nu alla nyfikna på vad som har hänt sen sist. Vad var bland det första som hände efter intervjun?
 

Fan, det är en svår fråga. Det absolut första som hände var nog att jag läste igenom intervjun och delade den till sociala medier. Samt länkade in den i mitt öppna digitala arkiv på frekeraiha.se — en sida som också inrymmer mitt övriga skrivande och det nära anknutna förlag jag driver. Folk läste och gillade.

Hösten 2013 till våren 2014 läste jag Förlagskunskap och Kreativt skrivande på avancerad nivå (vilket ledde till publiceringen av boken ”Logos” 2015, en slags snärjig poetik som förhåller sig likt ett försummat mellanbarn till 2012-års ”Nomos”, som var en uppväxtskildring, och det jag arbetar på nu — ett tredje och en avslutande del; en text jag inte vet om jag vill publicera) och jag var samtidigt på väg i det som i dag kallas utmattningsdepression. Jag var ständigt trött, arg och kunde knappt koncentrera mig på eller minnas något. Jag var som helt utan fokus. För hårt anspänd. Mycket riktigt föll jag samman när jag senare fortsatte mina studier och har varit sjukskriven sedan dess. Jag försöker återhämta mig genom vila och motion, att läsa korta stunder nu under sommaren, något jag inte kunnat göra varken under höst eller vår. Men det går långsamt, jag orkar bara koncentrera mig en halvtimme i taget innan orden bara passerar utan betydelse. En mardröm. Att skriva är än svårare, istället har jag försökt redigera försiktigt i gamla texter som aldrig blivit klara. Jag försökte skriva en krönika till plattformen ”Kultwatch” vilket slutade med att jag efter den ansträngningen typ var sängliggande i flera dagar. Jag var inte redo. Det känns som att kroppen har feber. Och jag glömmer bort både det och enkla saker som att äta ordentligt. Dessutom fick jag säga upp min redaktörsplats på Tidningen Kulturen. Det gick liksom inte att ha dåligt samvete över det också — bland alla andra uppdrag som jag fått lägga på is lite.

Hur har du jobbat vidare för att sprida info om dig och ditt skrivande?

 

I den mån jag har kunnat har jag låtit publicera texter jag skrivit, mestadels utdrag ur kommande böcker men också en och annan mer eller mindre nyskriven; jag har medverkat i olika uppläsningssammanhang — jag var en vända till Paris och läste med en av mina franska översättare men hamnade sedan i sjuksängen och uppträdde tillsammans med Thörn och Jönson på den lokala Bokfestivalen nu i början av september 2015. Även det gjorde att jag höll på att gå sönder. Jag har försökt vara litterärt social helt enkelt, delat texter i sociala medier jag gillar och så där. Men det är som att allt det bleknar i relation till min fyraårings fråga om jag är glad i dag och jag kan, då och då, svara att det är jag. Och så leker vi pirater i sängen eller läser en bok högt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli det jag en gång varit.

Har det du producerat blivit bemött av läsare och media på det sättet du förväntat dig?
 
Jag vet inte vad jag förväntar mig riktigt. ”Mänskliga exempel” som kom ut 2013 fick ett bra mottagande på det stora hela trots att det utan tvekan är den svåraste boken, både tematiskt och språkligt, som jag skrivit. Men ”Logos” som har kommit ut i vår (och som jag inte lyckats komma ut med så mycket) har bara fått en recension, en hemskt oinsatt och ytlig läsning av en konservativ idéhistoriker från Uppsala. Boken är dikt som låtsas vara akademiskt konstnärlig essä — kanske finns det bara en handfull läsare som intresserar sig får något sådant. Men den är ju samtidigt en slags gestaltning över hur en upplever jagutplånande inifrån. Nåväl, de nyfikna läsare som vänder sig till mig kring mina böcker — nu senast en politiker i Bergslagen som uppskattade ”Mänskliga exempel” och vågade säga det direkt till mig. Det är tacksamt att möta sina läsare. Och de få gånger det sker så väger det upp mot den sisyfossten som skrivandet kan liknas vid. Men lite mer uppmärksamhet är aldrig fel, även om jag har svårt att se mig som en sådan där snygg babelkändis eller omslagsperson på stockholmstidningarnas litteratursidor — om de fortfarande har några.
 
 
Vad gäller marknadsföring, finns det något du hade velat göra annorlunda?
 
Ja då. Jag hade velat resa runt mer och göra fler uppläsningar, möta läsare, introducera, kanske charma, kanske använda författarföretagets inkomst för att köpa en annons i en tidskrift jag gillar. Inte för att annonsering brukar löna sig rent försäljningsmässigt, men för att det är en bra sak på andra sätt. Jag har länge velat fixa fram någon marknadsföringspryl som skojar med författaren som vara i vårt litteraturklimat, men det gjorde jag förra veckan så, och den ska nog med till nästa evenemang jag gästar eller besöker. Vi får se.
 
 
Vad ägnar du dig åt just nu?
 
Jag sitter i en soffa i Bergslagen och läser den näst senaste avhandlingen i Litterär gestaltning, typ ett stycke i taget, och försöker skriva en dikt om ett djur utifrån några riktlinjer jag satte ihop i början av sommaren. Det går sådär. Mest är jag trött. Och röker. Och längtar hem — min ständiga hemlängtan gjorde i alla fall att jag tog körkort för att kunna göra uppläsningar på mer otillgängliga ställen och komma hem igen.
 
 
Hur ser din plan ut med ditt framtida skrivande?
 
Jag hoppas kunna återvända till skrivandet. Gör upp planer på att ta emot en bok för recensionsskrivande ur höstens bokkatalog. Men bara en. Den förra (Virginia Woolfs ”Ett eget rum”, i Jane Lundblads ljuvliga gamla översättning nyutgiven på Modernista — den nya översättningen skriver jag med/mot i ”Logos”) tog över ett år att skriva men har fått ett hedrande hem på ”Kultwatch”. Och jag vill gärna skriva mer på det som kan bli den avslutande delen av trilogin som presenterar en resa från att minnas till att glömma och nu, med boken i arbete (eller ja, några sidor och ett motto av Pentti Saarikoski) — den är, liksom många böcker tidigare, en nystart och en upprepning. Denna gång för att förstå varför jag fortsätter skriva trots att det är omöjligt. Och så försöker jag med helt andra genrer samt ett hemligt projekt med ett nytt språk och ytterst snäva ramar.
 
Finns det något övrigt du vill berätta?
 
Jag hoppas det. Annars vore jag mindre lämpad som författare.
 
 
 
Om du vill läsa Frekes första intervju, klicka här
 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: