En småländsk värmlänning i skrivarvärlden

Här kan du följa mig i mitt skrivande och intressanta människor jag möter på vägen

Intervju med Malin Engelbrektsson

Skulle du vilja berätta vem du är och varför du började skriva?

Jag är en 19-årig tjej från Uddevalla på västkusten som bott här i hela mitt liv. Jag har däremot inte alltid vetat att just det här med att skriva är min grej. Det visste jag inte förrän jag gick i högstadiet. Då började jag skriva noveller och kolla mycket på Uppdrag Granskning. Det var kul och jag insåg att skriv-talangen fanns inom mig. När jag var mindre skrev jag dikter i en bok som jag hade, de var rätt så sorgliga, eftersom jag var mobbad och det var ett sätt för mig att hantera mina känslor. Så att skriva har alltid betytt mycket för mig, jag har kunnat bearbeta känslor och gå in i en bubbla där jag får uttrycka mig utan att egentligen behöva prata. Vilket också var skönt just när jag var yngre eftersom jag vag väldigt blyg!!

 

Vad tror du din styrka som författare är?

Min styrka som författare är helt klart all erfarenhet av mobbning. Att känna sig ensam och att inte veta om man "passar in". Eftersom jag är ungdomsförfattare (främst) så blir det också enkelt att sätta sig in i hur det faktiskt är att vara tonåring och blir äldre, att hela tiden försöka hitta sig själv. Det är en värdefull egenskap som jag brukar kasta in hos mina karaktärer, det för den mer trovärdiga och man förmedlar det där djupet hos karaktären till läsaren, vilket i sin tur kan skapa alla möjliga sorts känslor och situationer i berättelsen som gör den värd att läsa. Jag tror dessutom att varenda tonåring där ute i världen en eller flera gånger känt sig sådär ensamma och hopplösa, så det är helt klart ett tema som alltid återkommer, oavsett om man försöker undvika det eller inte.

 

Brukar du lägga upp en planering när du ska börja skriva något nytt? T.ex. skriver synopsis, bestämmer var och när du ska skriva mm.

Kul fråga! Nu har jag ju inte gett ut mer än en bok, och har precis avslutat första delen i min kommande Science Fiction bokserie, men jag skulle säga att jag inte är särskilt strukturerad, haha! Iden till min roman fick jag efter en dröm, då skrev jag ner det jag kom ihåg och började skissa upp en svag storyline och göra karaktärsbeskrivningar. Men väldigt kort efter det så började jag bara skriva. Började med prolog och fortsatte med olika kapitel (skrev alltså inte i ordning). Jag skrev när jag kände mig som mest inspirerad, andra gånger satte jag mig bara ner och fokuserade på en planerad skrivtid. Det gick också bra, men jag kunde inte skriva lika länge för då försvann inspirationen. Så jag skriver efter känsla och vad som känns bra. Sedan tar jag alltid hjälp av en lektör när första utkastet är klart för att se saker jag missat i den röda tråden

 

Vad var det som gjorde att du ville skriva boken du skrivit?

Ja, romanen är den första jag skrivit, men inte den första som blivit utgiven. Att vara en hackkyckling började jag skriva i gymnasiet, samtidigt som jag skrev på romanen. Romanen fick en paus medan jag skrev boken om mobbning. Jag kände att mobbningsboken var viktigt just då och eftersom inspirationen var på topp så fick den går före. Jag har alltid velat bli författare och att skriva en ungdomsroman i en serie har också varit en dröm. Jag har läst mycket Twilight och Divergent och andra internationella ungdomsserier som blivit världsberömda, och därigenom kom tanken att själv göra en science fiction serie. Jag gillar att snacka om framtiden, och undrar ofta hur den kommer att se ut och formas. Sedan tror jag att jag bara är ett fan generellt sett gillar den genren.

Att vara en hackkyckling skrev jag i gymnasiet, då jag själv var utfryst och mobbad (precis som jag varit i flera år innan). Jag gjorde en marknadsundersökning och såg att det bara finns böcker för vuxna om mobbning, men ingenting för ungdomar som faktiskt är utsatta. Och i den stunden insåg jag att det var ett "kall" för mig att skriva just en handbok till ungdomar. För det är så sjukt viktigt att uppmärksamma mobbning. Det finns så sjukt många ungdomar som inte vågar prata om det med någon, och därför är den här boken en vän att hålla i handen när det är som svårast.

När jag beslutade för att faktiskt ge ut boken på egen hand, efter att ha blivit refuserad av alla de stora förlagen, så fanns det ingen tvekan. Jag kände så starkt för boken och tyckte (och tycker fortfarande) att det var ypperligt synd att de stora förlagen sagt nej till boken. För det är ett så viktigt ämne det här med mobbning, och jag fick känslan av att man inte ville nå ut till ungdomar med ett sådant här viktigt budskap. Så att förlagen sa nej, det förstår jag fortfarande inte. Men som sagt, jag kände starkt för boken och ville dela mina erfarenheter med andra utsatta, få dem att verkligen förstå att man inte ska ge upp och att man aldrig är ensam, även om det kan kännas så majoriteten av alla 365 dagar som finns på ett år. Jag vet att mobbare har ifrågasatt mig och det jag gör. Under inspelningen till den serie om mobbning som jag medverkar i så har man frågat: "Varför fortsätter du att prata och blogga om din mobbning?". Det är en jävligt dum fråga att ställa, för det är precis som att säga till en person att man inte får dela med sig av sina personliga upplevelser och erfarenheter till allmänheten. Det gör mig förbannad. För även om de här mobbarna förmodligen har en helt annan syn på vad som hänt under min skoltid, så har fortfarande jag ett eget perspektiv att förhålla mig, en synvinkel som tillhör mig och ingen annan. En upplevelse som ingen kan ta ifrån mig. Någonsin. Det är i allmänhet en korkad fråga att spotta ur sig, för om man inte får berätta om saker man varit med om offentligt, då kan ju ingen bloggare ens ha en blogg om sitt liv och ingen kändis skulle få dela sina kunskaper inom en viss bransch. Ja, yttrandefrihet skulle ju då inte ens existera, om vi nu ska dra det så långt. Men det var väl just det här som också skrämde mig innan jag gav ut boken: vad skulle jag mötas av för reaktioner? Skulle mobbarna höra av sig? Skulle det bli värre? Allt det där hände. Mobbarna hörde av sig när de såg mig i media, nekade till vad de gjort och fortsatte att trampa på mig. Helt plötsligt fick jag inte ens berätta i en intervju om mina framtidsplaner, för mobbarna hade ju faktiskt också drömmar och visioner, menade dem. Och självklart har det de, men det var ju inte de som blev intervjuade. Kort sagt så beslutade jag mig för att skita i alla negativa reaktioner jag skulle få, för att istället fokusera på de som var bra. Många utsatta har sökt stöd hos mig och berättat sina historier, låtit mig vägleda och guida dem. Hur kul som helst, att de känner förtroende för en människa de aldrig träffat.

 

Om du någon gång stöter på ett hinder, tex skrivkramp, vad gör du för att ta dig ur det?

Då brukar jag bara sluta att skriva just den dagen eller den veckan. Det ger mig ingenting att tvinga fram saker, det blir aldrig bra då. Då skriver jag bara en annan dag istället, eller så klurar jag ett tag på ett visst problem i handlingen som måste lösas, och först när jag vet hur jag ska lösa det fortsätter jag skriva.

 

Har du vid något tillfälle i ditt skrivande känt att det har flutit på extra bra? Gjorde du då något speciellt eller befann dig på något speciellt ställe?

Oj, vilken klurig fråga! Jag minns att när jag skrev prologen till min roman så kunde jag se i huvudet hur jag ville att själva den scenen skulle se ut, vad som skulle hända och hur det skulle sluta innan kapitel ett började. Jag visste exakt hur jag skulle fixa spänningen på hösta nivå. Det var som i en film, när man ser allting så klart och bara låter fingrarna flöda över tangentbordet. Det kallar jag passion. Jag skriver extra bra ganska ofta. Och med extra bra menar jag att jag skriver men den där passionen, en känsla i kroppen som får mig att känna precis den känslan jag skriver om, och det känns så sjukt kul, för det är i de stunderna som jag vet att jag skriver för mig själv och ingen annan. Det är då det känns som bäst. Då tvivlar jag aldrig på mig själv. Det är som en slags egoboost.

 

Vad har du gjort för att nå ut med det du har skrivit?

Eftersom jag är egenutgivare har det tagit en hel del tid och sena nätter av marknadsföring. Jag har gjort att det där jobbet på egen hand. Utan hjälp. Tack vare att jag är journalist så visste jag exakt hur man skrev lockande pressmeddelanden, och det är mycket tack vare mina releaser som media uppmärksammat mig. Sedan har jag varit väldigt tjatig på media, skickat information flera gånger om, man måste vara tjatig för medier får flera hundra pressmeddelanden om dagen, och då gäller det att sticka ut ur mängden. Ju fler medier jag varit med i desto fler medier har fått nys om mig och ringt mig med intervjuförfrågningar. Jag har också byggt upp mitt varumärke genom sociala medier, skrivit debattartiklar på nyhetssajter om aktuella ämnen som i sin tur gjort att folk börjat höra mitt namn på diverse plattformar. Sedan handlar det mycket om att våga jobba mycket. Våga vara driven och tjatig i lagom mängd, våga stå fast vid att det man har att säga det är värt att lyssna på, och man ger sig inte på den punkten. Ingenting har kommit gratis för mig, det ligger flera timmars jobb bakom en enda intervju, eller ett enda blogginlägg. När det blivit jobbigt har jag varit tvungen att påminna mig själv om hur mycket jag vill inspirera andra, och då har jag jobbat ännu hårdare.

 

En del anser att ens eget skrivande gynnas mycket av att läsa andra böcker. Hur ser du på det?

Ja, jag håller faktiskt med. Jag hinner däremot inte läsa särskilt mycket eftersom jag skriver så mycket. Men jag försöker verkligen att läsa så fort jag har tid för att färska upp språket. Det är som när man tar en proteindrink efter ett hårt träningspass, man laddar om med lite nya byggstenar

 

Har du några tips till dem som skriver på sin första bok?

Min hetaste tips är helt klart att fortsätta skriva och sluta det som man påbörjat. Att börja på något som man sedan kastar i papperskorgen för att man inte känner sig tillräckligt inspirerad fungerar inte, då undviker man mest sannolikt ett provlem i själva manuset som man inte vet hur man ska lösa. Det måste man lösa, och det går att lösa. Om man däremot inte är nöjd med historien kan man alltid arbeta om den. Det behöver inte vara stora förändringar man gör, det kan räcka att ändra ett visst scenario eller ett kapitel, eller låta en karaktärs göra någonting som ger berättelsen en hel annan vändning och som gör att manuset plötsligt blir intressant. Jag är en människa som måste slutföra det jag påbörjat, så för mig är det viktigt att inte börja skriva på något som jag ändå inte kommer fortsätta med. Och gör jag det, då slutför jag det ändå, oavsett om jag tycker manuset suger eller inte. Jag tycker också att man ska göra själva skrivprocessen rolig! Man behöver faktiskt inte skriva på manuset varje dag, utan tänk långsiktigt redan när du skriver boken. Börja planera vilka förlag du ska skicka boken till när den är klar, fundera på om du ska anlita en lektör och en språkkonsult för att finslipa manuset, börja marknadsföra dig överallt redan nu, förbered ditt första pressmeddelande, skapa dig en hemsida, börja blogga, sprid ditt namn! Börja skriv följebrev, fixa en playlist till din bok med låtar som du lyssnat på under skrivprocessen som inspirerat dig (om din bok blir utgiven kan du länka till din playlist så att dina kommande läsare kan få ta del av den). Fixa pressbilder i högupplöst format, fixa allt som går att fixa! Alla texter du skriver innan boken är utgiven kan du bara redigera med information efter hand. Man ska försöka sporra sig! Jag brukar exempelvis kolla på författarintervjuer på Youtube med internationella författare som lyckats få sina böcker till film, då skriver jag som fan sedan! haha!

 

För att läsa mer om Malins bok "Att vara en hackkyckling-handbok för dig som är utsatt för mobbning" klicka här

 

 
Foto: Pernilla Löfgren 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: