En småländsk värmlänning i skrivarvärlden

Här kan du följa mig i mitt skrivande och intressanta människor jag möter på vägen

Intervju med Patrik Centerwall

Möt Patrik Centerwall

 
Foto: Camilla Centerwall

Skulle du kunna berätta vem du är och varför du började skriva?

Jag heter Patrik Centerwall, jag är fyrtiett år och bor tillsammans med fru och två barn i Göteborg - en stad som jag även råkar vara född i, även om jag inte har bott där under alla mina levnadsår. Men nu ska vi inte prata om var jag har levat (även om det är rätt intressant), utan om skrivande. Varför började jag skriva? Jag vet helt ärligt inte. För att jag måste. För att det börjar klia annars. För att jag under hela mitt liv har haft idéer och infall som på något sätt måste gestaltas.

Kan du berätta vad du skrivit för dem som inte vet?

Jag skriver i första hand noveller - och rör mig då i genren "fantastik" som ju är en samlande beteckning för science fiction, fantasy och skräck. Den 30 oktober 2013 utkom min första novellsamling: "Skymningssång och andra fantastiska historier" på Undrentide förlag. Tidigare har jag dock fått några noveller publicerade i diverse tidskrifter och antologier. Utöver novellerna skriver jag en hel del poesi, och länge var det poesi jag skrev i första hand. Två diktsamlingar har blivit refuserade, vilket jag så här i efterhand är ganska glad över. Dessutom har rätt många dikter blivit publicerade i tidskrifter under årens lopp, så jag känner att min poesi nog har fått sin publiken ändå.

Om du tänker tillbaka på det första du skrev, vad fick dig att vilja skriva det?

Jag skrev redan innan jag kunde skriva. Som liten palt tvingade jag min far att sätta sig vid skrivamaskinen när jag dikterade mina historier. Så jag kommer faktiskt inte ihåg vad det var som min första renodlade science fiction-novell skrev jag dock endast för att jag ville blir publicerad. Och det blev jag. Det var en novell som hette "Den fjärde månen" och som kom med i antologin "Främmande besök" som gavs ut på det Lundabaserade förlaget Paradishuset.

Var det något som fick dig att tveka till att skriva det? I så fall vad och varför?

När jag skrev "Den fjärde månen" tvekade jag inte alls. Saken är den att jag pratade med en av intativtagarna till antologin en fredag och påstod att jag hade en färdig novell som jag skulle skicka över, vilket jag inte hade. Det här var 1994, alltså innan Internet fanns i var mans hem. Jag kunde således förlita mig på den gamla hederliga postgången och behövde inte blir klar med min text förrän vid lunch på söndagen.

När du väl bestämt dig, vad var ditt första steg?

Att sätta mig ner och skriva. Jag tror inte ens att jag hade en idé, utan jag bara skrev och så fick det bli som det blev.

Så här i efterhand, tycker du att det var ett bra första steg att ta?

Ja. Faktum är att det oftast är det bästa steg man kan ta. Sätt dig ner. Skriv ett ord. Skriv några till.¨Helt plötsligt har du börjat skriva på en historia.

Brukar du planera mycket när du ska börja skriva något nytt? T ex att du gör upp en plan på hur mycket och när du ska skriva?

Både och. Som ni kanske gissar av mitt svar ovan så planerar jag oftast inte så mycket innan jag skriver, men jag brukar i alla fall utgå från någon idé eller tanke. Det kan vara en bild jag får för mitt inre eller ett tankeexperiment av något slag. När jag väl har börjat skriva och är inne i historien händer det att jag ibland planera framåt, oftast för att det är lite mer praktiskt, samt för att historien breder ut sig snabbare än vad jag hinner skriva. Det händer att jag har tänkt igenom en hel historia innan jag börjar skriva, men det är inte så vanligt. Det är ju inte lika kul att veta vad som ska hända innan man har skrivit färdigt.

Om du någon gång har stött på ett hinder, när dök det upp och vad bestod det av?

Faktum är att jag stötte på ett hinder ganska nyligen. Jag har blivit ombedd att medverka i en antologi och deadline börjar närma sig, men det har varit ruskigt svårt skriva. Jag tror det beror på att jag för länge sedan lyckades bli av med kravet på mig själv att skriva något som är bra. Jag skriver för mitt höga nöjes skull, och struntar i slutresultatet under själva skrivandet (sedan kommer ju en bearbetningsfas och då är det ju kvalitet lite viktigare). Det här har uppenbarligen varit en väl fungerande strategi då jag ju har hittat ett förlag som faktiskt vill ge ut det jag skriver. Men nu ska jag alltså skriva något som *måste* vara bra. Något som jag skriver för att bedömmas, inte för min egen skull. Det har varit en ganska stor puckel att komma över.

Hur lyckades du ta dig förbi det?

Efter att jag fick en idé så tvingade jag mig själv att sätta mig ganska länge och bara skriva, och till sist lossnade det. Jag är ännu inte färdig med novellen, men det senaste jag skrev gav min huvudperson ganska mycket bekymmer. Det ska bli roligt att se hur han löser det.

Har du vid något tillfälle i ditt skrivande känt att det har flutit på extra bra? Gjorde du då något speciellt eller befann dig på något speciellt ställe?

Det har jag känt vid flera tillfällen. Eftersom jag är småbarnsförälder så börjar jag lära mig att ta tillvara på alla tillfällen då jag kan skriva, och är lika nöjd om jag har fått skriva oavbrutet i en kvart som i två timmar - men det är just när det är möjligt att skriva ostört under en längre tidsperiod som det går att få ett riktigt bra flyt. Två år i rad har jag fått möjlighet att åka bort under en vecka för att skriva vilket har varit verkligen givande och inspirerande.

Vad har du gjort för att nå ut med det du har skrivit?

Det är bara att skicka. Jag brukar terrorisera alla tidskrifter (stora som små) som publicerar poesi lite då och då - vissa tar in, andra inte. Jag skickar till de flesta skrivartävlingar och försöker hålla koll på vilka antologier som är på gång. Just nu använder jag sociala medier en hel del för att berätta för världen om mitt skrivande - och förhoppningsvis finns det en och annan som även läser på min blogg som ni hittar här.

Vad har du för tips till dem som skriver på sin första bok?

Ge inte upp. Ibland kommer du flyga på inspirationens vingar, men ofta kommer det att kännas motigt och du kommer att vara övertygad om att det du skriver är skräp. Det är det antagligen inte (även om mycket behöver bearbetas). Du kommer att bli refuserad, men det är inget som ska göra dig nedslagen. Nobelpristagaren Rudyard Kipling refuserades med orden: "Jag är ledsen, Mr Kipling, men ni kan helt enkelt inte använda er av det engelska språket." Så ge inte upp. Och när det ändå känns motigt, när du inte vet hur du ska forsätta så kom ihåg en mycket konkret sanning: det är inte de bästa författarna som blir publicerade, det är de som skriver klart.

Har du något du vill tillägga?

Läs min novellsamling.

Intervju med Gisela Bolldén

Möt Gisela Bolldén


Foto: Mikael Olsson

Skulle du kunna berätta vem du är och varför du började skriva?

Mitt namn är Gisela Bolldén, jag är 39 år och bor i Hudiksvall. Jag är sjuksköterska och jobbar egentligen som vårdlärare. Jag var gift med Ernst Bolldén och han var med i Bordtennislandslaget och hade vunnit i princip allt man kan vinna, VM guld, flera OS-guld osv. Vi levde tillsammans med fyra barn och kämpade som alla familjer att få ihop vardagen tillsammans med att han hade sin elitidrott som innebar massvis med träningar, tävlingar och resor.  Han satsade på att göra sitt 7.e OS när han blev sjuk.  När det visade sig att det var spridd urinblåsecancer så slogs vår värld i spillror. Vi var en tajt familj, han och jag och barnen. Vi bytte vårt liv med resor och annat vardagspyssel mot en kamp mellan liv och död. Vår vardag blev upp och nervänd. Det var cytostatikabehandlingar, misslyckade operationer, strålbehandlingar och blodförgiftningar. Det blev en kamp om att få vara en familj och få ha framtiden tillsammans.  Det var att leva i helvetet och det var inget bra ställe att vara på. För hans del var det en kamp för livet, för mig blev det en ständig kamp att kunna existera, att alltid vara tvingad välja mellan att vara med min man på sjukhuset eller hos barnen. Om dödsångest och dåligt samvete.  Och att dessutom kämpa i offentlighetens ljus. Att skriva blev ett sätt att lätta på trycket. Jag skrev om hur situationen var. Om alla känslor som uppstod. Om rädslan att den man älskar mest ska dö. Och hur det blev när han faktiskt inte klarade sig.

 

Kan du berätta vad du skrivit för dem som inte vet?

Det jag skrivit är mycket blogg. Den första hette ”Min tuffaste match” och hade ca 14 000 läsare per dag. Den andra hette ”Vinterblomma” och den beskrev den tiden som följde efter att min man gått bort, om kampen att kunna fungera i kaoset. Den nuvarande bloggen heter ”Den svarta husfrun” och där försöker jag vända och vrida på allt, värdera vad som är viktigt och inte?  Om nuet, att se det stora i det lilla, och att visa att man faktiskt överlever även om man tror att det inte kommer gå. För jag tänkte i mina tyngsta perioder att nä nu orkar jag inte med sorgen och smärtan, nu dör jag. På sidan av det så skriver jag på min första bok, en livshistoria.

 

Om du tänker tillbaka på det första du skrev, vad fick dig att vilja skriva det?

Det som fick mig att börja skriva var av frustration över att inte kunna få hjälp någonstans. Det fanns ingen att prata med. Vi sökte vårds utomlands åt maken och vi lät läsarna följa vår resa, vår kamp mot det som skulle bli ett tillfrisknande och en fortsättning med familjeliv och elitidrott. Nu blev det inte en resa mot livet utan läsarna fick istället följa vår sista tid tillsammans, det som slutade med att han somnade in och lämnade jorden.

Det är alltid en fråga hur mycket man lämnar ut om mig och om familjen när man bloggar. Vi var ganska öppna i bloggen, om paniken, ångesten, rädslan och kampen. Vi visade kärleken som fanns och som var stark. Delar som berörde barnen var vi noga med vad vi skrev om. Men ofta så skrev jag om det som kändes rätt att dela i just det ögonblicket.

 

Var det något som fick dig att tveka till att skriva det? I så fall vad och varför?

Jag hade en administratör på bloggen som hjälpte till att starta upp den från början och han var ett stöd i hel skrivprocessen också. Sedan var jag väl aldrig tveksam till det som skrevs, även om inte alla mina inlägg blev populära. Man kan inte bli omtyckt och älskad av alla….

 

Så här i efterhand, tycker du att det var ett bra första steg att ta?

Jag tycker att det var ett bra sätt för mig att hantera sorg och smärta genom att blogga. Jag fick mycket stöttande ord och mycket värme från alla läsare. Den första bloggen följdes av läsare över hela världen och det kändes fint, att vår kamp engagerade så många.

 

Brukar du planera mycket när du ska börja skriva något nytt? T ex att du gör upp en plan på hur mycket och när du ska skriva?

När det gäller bloggandet så skriver jag när jag har något som att jag känner att jag vill dela. När det gäller boken så försöker jag ha någon form av struktur när jag väl skriver. Jag är noga med att få vara i fred, sitta någonstans där jag bara kan låta timmarna rinna iväg och jag får skriva ostört.  Men jag skriver bara när jag känner att jag har inspiration. Jag kan inte krysta fram en historia eller ett blogginlägg.

 

Om du någon gång har stött på ett hinder, när dök det upp och vad bestod det av?

I perioder så saknar jag totalt inspiration att skriva. Från början fick jag panik över det, att jag inte kunde prestera och jag trodde att jag tappat förmågan att skriva. Nu vet jag att det går lite upp och ner. Men gissa om jag blev glad när skrivarlusten kom tillbaka efter en lång tids torka !!

 

Har du vid något tillfälle i ditt skrivande känt att det har flutit på extra bra? Gjorde du då något speciellt eller befann dig på något speciellt ställe?

Förra hösten och tidigt i våras skrev jag mycket. Jag vet inte varför det blev just då. Det kan hänga ihop med att jag har jobbigt med hösten och vintern och mörkret. Det blev jag och datorn och skrivandet då. Ett sätt att göra något bra av en mörk och tung period.  Eller så hade jag mycket inspiration just då. Jag vet faktiskt inte. Jag skriver när jag känner för det eftersom det inte är författarskapet som är min huvudsakliga inkomstkälla.

 

Vad har du gjort för att nå ut med det du har skrivit?

Jag har kopplat bloggen till olika portaler och olika sidor på Facebook.  Många har delat min blogg på sina egna sidor dessutom. Sen har jag haft läsare som följt mig från första bloggen som hängt med. Boken är inte färdig än men jag har skapat kontakter under resans gång som jag vet kommer hjälpa mig när den är klar.

 

Vad har du för tips till dem som skriver på sin första bok?

Mitt tips till de som ska skriva är att ha något ställe att dra sig undan till när man känner att man vill skriva. Se till att du inte har någon tid att passa utan kan låta timmarna flyta iväg bara. Det ställe som du sitter och skriver på ska vara fylld med sådant som får dig att må bra. Sen får man känna in vad som passar just dig i din kreativa process för det är så individuellt. Jag är å känslostyrd i mitt skrivande och kan inte tvinga fram orden.  Jag skriver när jag känner att jag vill eller behöver.

 

 

Intervju med Pippi Engstedt

Möt Pippi Engstedt

 
Foto: Pippi Engstedt

Skulle du kunna berätta vem du är och varför du började skriva?

Jag heter Pippi Engstedt, är 48 år och växte upp i ett radhus i en Stockholmsförort som yngst av fyra syskon i en mycket läsande familj. Redan i skolan fick jag mycket uppmuntran för mitt skrivande och kunde glömma både tid och rum när jag skrev uppsatser. Jag har i hela mitt liv bott i Stockholm där jag läst litteraturhistoria på universitetet och senare journalistik.

Som journalist sökte jag mig till radiomediet och arbetade som programledare och producent på Sveriges Radio i femton år. Dessutom träffade jag min man på ett radiojobb i Västerås. I och med att vi fick vårt andra barn ville jag jobba i ett lugnare tempo än med direktsändningar i radio. Min barndomsvän Gunilla Welander föreslog att hon och jag skulle skriva en bok om de finaste vandrarhemmen i Sverige när vi båda var föräldralediga samtidigt och så blev det. Vi hade turen att Bokförlaget Arena i Malmö nappade på idén och våren 2006 gav ut vår bok "Vandrarhem vid vatten". Vi upptäckte att vår ersättning inte skulle räcka till att anlita en fotograf, så vi har även tagit alla bilder till boken.

 

Kan du berätta vad du skrivit för dem som inte vet?

Efter debutboken bollade jag ett par idéer med min förläggare på Arena som fastnade för en idé som hade sitt ursprung i vandrarhemboken. De finaste vandrarhemmen var fyrplatserna och 2007 kom min andra bok "Utposter - svenska fyrplatser med logi", denna gång på egen hand utan medförfattare. Även min tredje bok föddes ur min första, i vilken vi hade med ett vandrarhem i form av ett gästhem på ett kloster i östgötska Vadstena. Den tredje boken fick namnet "Kloster - vistelser i stilla rum" och kom 2008. Det är en foto-, guide och reportagebok till svenska och europeiska kloster som har gästhem där vem som helst kan bo oavsett trostillhörighet. Fyrboken kom att bli en bästsäljare och har tryckts i två upplagor. Efter ett uppehåll på ett par år med en del annat arbete, startade jag och min man ett förlag som både ger ut mina böcker och mobilappar. APp- och bokförlaget heter Oddapp. 2011 gav vi ut "Skärgårdsbagerier - vägvisare & bagarrecept" och 2012 kom "Älskade träd - 33 arboreta, en rad alléer och andra fina träd". Mitt fotograferande har levt sitt eget liv och jag har fotograferat till alla mina böcker, något som egentligen är det som jag är mest kreativt nöjd med.

 

Om du tänker tillbaka på det första du skrev, vad fick dig att vilja skriva det?

Jag och min medförfattare ville visa att det finns många vandrarhem som inte är som många tror (trodde!) slitna och inte heller bara har sovsalar, utan ligger på unika platser och är ett inspirerande alternativ till att bo på likformiga hotell. Så egentligen var det nog mer budskapet och ett roligt sätt att resa under arbetet som fick oss att göra den boken. Sen att jag älskar att skriva och formulera mina upplevelser i ord kom mest med på köpet.

 

Var det något som fick dig att tveka till att skriva det? I så fall vad och varför?

Vi båda som skrev vandrarhemsboken hade arbetat med andra saker tidigare och var nog mest uppiggade av ett nytt slags arbete som gjorde att vi vågade. Vi tvekade självklart om vi skulle våga försöka ge ut en bok som oerfarna i bokbranschen, men när vi fick kontakt med ett erfaret bokförlag försvann det mesta av tvekan. Dessutom fick vi hjälp av vår förlagsredaktör med manusbearbetning och hela utgivningsprocessen.

 

När du väl bestämt dig, vad var ditt första steg?

Att få ett etablerat bokförlag att ge ut vår första bok var nog bra för att lära sig hur branschen fungerar. Nu i efterhand förstår jag att vi hade en jättetur som fick ett förlag att nappa – vi visste så lite om förlagsbranschen då att vi inte visste hur svårt det kunde vara att få ett förlag på kroken.

 

Så här i efterhand, tycker du att det var ett bra första steg att ta?

Så mycket har hänt i bokbranschen på de åren som har gått sen min debut att det är svårt att säga. Jag skulle kanske försöka ge ut en e-bok om jag debuterade idag för att undersöka intresset för ämnet. I ett andra steg skulle jag om intresset verkade stort försöka ge ut en tryckt bok, med eller utan etablerat förlag.

 

Brukar du planera mycket när du ska börja skriva något nytt? T ex att du gör upp en plan på hur mycket och när du ska skriva?

Nu med eget förlag så handlar det mesta om att hitta någon slags ekonomisk grundplåt för ett bokprojekt och att till viss del hitta finansiering innan boken ska skrivas. Eftersom jag skriver guide- och inspirationsböcker om olika företeelser så försöker vi hitta passande samarbetspartners beroende på bokinriktning.

 

Om du någon gång har stött på ett hinder, när dök det upp och vad bestod det av?

I finansieringsarbetet finns hur många hinder som helst. Det gäller att alla inblandade parter ska vara nöjda, vilket inte alltid är det lättaste. Skrivkramp drabbas jag av till och från.

 

Hur lyckades du ta dig förbi det?

I finansieringsarbetet förhandlar vi tills alla är nöjda. Skrivkramp kan lösas av att skriva på någon ny plats och man får inse att det krävs mycket tid och disciplin att sätta sig och skriva varje dag. Envishet och tålamod behövs det hur mycket som helst av när det gäller det mesta.

 

Har du vid något tillfälle i ditt skrivande känt att det har flutit på extra bra? Gjorde du då något speciellt eller befann dig på något speciellt ställe?

Jag vill skriva helst på den platsen jag ska skildra och eftersom det har varit många unika och fantastiska platser så har det gått ganska lätt. Men eftersom jag fotograferar också, så har ibland inte tiden och energin på plats inte räckt till för skrivandet. De bilder jag har med mig hem har då hjälpt mig att minnas platsen och gett mig inspiration hemma vid mitt skrivbord. Eftersom skrivjobbet är ett ensamt jobb, ser jag till att träffa kollegor och vänner ofta på frukost eller lunch.

 

Vad har du gjort för att nå ut med det du har skrivit?

På det etablerade bokförlaget användes traditionella marknadsföringskanaler. På vårt egna förlag gör vi pressmeddelanden och utskick till passande branscher. Jag har dessutom producerat fotoutställningar med bilder från mina böcker som visats på flera bibliotek och andra ställen.

 

Vad har du för tips till dem som skriver på sin första bok?

Ha massor med tålamod och ta emot tips och råd från din omgivning. Våga fråga alla dumma frågor, som aldrig visar sig vara dumma!