En småländsk värmlänning i skrivarvärlden

Här kan du följa mig i mitt skrivande och intressanta människor jag möter på vägen

Intervju med Susanne Boll

 Möt Susanne Boll
Foto: Anna Bristrand
 
Susanne Boll bor i Stockholm med sin man, två döttrar och hunden Barbie. Hon kommer ursprungligen från Motala och har en bakgrund som leg. psykolog och journalist. När hon inte skriver så sjunger hon.

Hennes dröm om att skriva en roman började komma till liv när hennes man fick jobb i Barcelona. Då var hon gravid med deras yngsta dotter, som nu är sex år. Hon gick en skrivarkurs på Folkuniversitetet innan de sedan flyttade. Som mer eller mindre ofrivillig och höggravid hemmafru, passade hon på att skriva de tre timmar om dagen som hennes äldsta dotter gick på en spansk förskola. Hon hade ett starkt behov av att få ur sig allt som trängdes i huvudet och skrev som besatt på olika caféer i den lilla byn Sitges där dem bodde. Boken hon skrev på blev sen spänningsromanen

”Morgongåvan”. Innan hon skrev den fick hon en scen i huvudet som hon inte kunde släppa. Det var den med Nathalie som vaknar upp hos Jonas (huvudpersonerna). Sedan utvecklade sig historien allteftersom.

Idén till hennes andra bok ”Det enda rätta” som kom ut i våras på Damm Förlag fick hon när hon just fått beskedet att en knöl på hennes hals inte var cancer. Hon hade varit väldigt orolig och läkaren som tog provet tröstade henne när hon bröt ihop. När hon sen fick veta att allt var bra väcktes tanken: Tänk om en läkare skulle ge falska friskbesked för att skona folk från vetskapen om att de är sjuka? Hur skulle en sådan läkare vara funtad och vad skulle det få för konsekvenser? Hon vill gärna skildra människor som inte är som alla andra. De som har varit med om saker som präglat dem och som får dem att göra saker långt ifrån det enda rätta. Hon vill förstå. Hon tror att det förmodligen är psykologen i henne som vill utforska människor och de val de gör när livet ställs på sin spets. Även hur präglade de är av erfarenheterna de har med sig och då främst som barn.

Hon tvekade sällan inför att skriva det hon sen skrev men ibland blev vissa sexscener strukna då de blev lite väl vågade.

Det första hon gjorde inför första boken var att sätta sig de där timmarna i Sitges och faktiskt skriva. Våga tro på den, som hon då tyckte var lite förmätna, idén om att hon skulle skriva en bok.

Vad gäller planerande för sitt skrivande så har det gått till på lite olika sätt. Med första boken hade hon ingen plan utan skrev bara på. Det gällde även för bok nummer två men hon jobbade ändå mer medvetet med storyn och framförallt då med karaktärerna. Inför sin tredje bok som precis är avslutad så skrev hon ett synopsis, vilket underlättade arbetet väldigt mycket.

Susanne blev först refuserad av ett stort drömförlag, vars lektör inledningsvis stormgillade hennes manus. Det kändes då som om hon var väldigt nära drömmen men föll på mållinjen. Hon blev trots detta ännu mer taggad och arbetade om manuset, delvis utifrån deras åsikter, och blev sedan antagen av Damm.

Vid två olika tillfällen kan hon minnas att det flöt på extra bra i skrivandet. Det var i våras samt när hon befann sig i Spanien. Då satte hon en egen deadline för sig själv och fick på slutet ur sig tolv sidor om dagen.

Som för alla andra författare så var det även viktigt för Susanne att marknadsföra sina böcker. När hon hade skrivit ”Morgongåvan” så startade hon sin blogg och gick med på Facebook. Så småningom började hon även Twittra. Hon tycker att sociala medier är ett bra sätt att nå ut men framför allt ett sätt att träffa andra härliga och skrivande människor.

 

Om du vill kontakta Susanne eller veta mer om henne och hennes skrivande, så kan du gå in på hennes hemsida här

 

 

Avslutningsvis så vill Susanne dela med sig av lite tips till er som skriver:

 

*Gå en skrivkurs eller kontakta en skrivcoach. Det är superutvecklande.

*Skriv på och tro på din text, på din historia!

*Som Dag Öhrlund en gång sa på en skrivarkurs jag gick: ”Ge aldrig upp!”

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: